Låt mig berätta om Rebar.

Rebar var, är, min första kärlek, min största kärlek.
Han är en kille från den Irakiska delen av Kurdistan och det var genom SSU vi träffades. Han hade varit med ett tag och jag hade väl inte brytt mig så mycket i att lära känna honom. Utan första gången som jag verkligen la märke till honom var när han blivit vald till ordförande för Örebro's ssu kommun under vår årskonferens, och jag var ledamot. Fast även där så tänkte jag väl inte så mycket på honom egentligen.

Men efter någon månad hade vi ännu en årskonferens, denna gång var det för hela distiktet. Och under denna konferens så ville Rebar hålla ett möte med oss i kommunstyrelsen, mitt i natten! Jag var inte på den idén och tjaffsade med honom ganska länge innan jag tillslut fick ge mig så vi kunde ha mötet. Men det var under bråket som han konstigt nog föll för mig, och jag för första gången såg honom på riktigt.

Efter vi hade kommit hem från DistriktÅrsKonfrensen så började han prata med mig på msn, först bara om sånt som vi skulle ta upp på mötet och så vidare men sen började han även vandra in på andra ämnen. Han började charma mig.
Jag kommer ihåg hur jag blev lite panikslagen, jag var ju inte van vid det där och trodde att han bara skämtade med mig så jag slog i från mig det han sa och när jag pratade med Johanna om honom så sa jag att jag inte var intresserad.
Men när han så snällt kom till lokalen efter skolan och låste upp den bara för att jag inte ville sitta i skolan till klockan sex, då började vi prata mer med varandra på riktigt och jag insåg att jag var kär.

Jag kommer ihåg den kvällen han berättade att han älskade mig, vi satt inne på SF bio och värmde oss, i väntan på att min buss skulle komma. Och jag minns att Johanna var där, men hon var nog på toa när han sa det. Jag kommer ihåg att jag blev lite chockad och visste inte riktigt vad jag skulle svara då. Visst tyckte jag om honom också men jag kände att älska, det var ett ännu för starkt ord för mig att säga.

En kväll skulle vi iväg till Strike för att bowla med SSU och det var då som vi började visa för andra vad vi tyckte om varandra. Ni vet, höll händer och sånt annat mysigt. Det var också den kvällen som vi kysstes för första gången. Mitt på järntorget, i kylan. Även denna gång väntade vi på min buss som inte skulle gå på ett tag så han väntade med mig.

Efter detta så tog vår kärlek fart på riktigt och vi såg oss som ett par, och allt var helt underbart tills han berättade att hans familj inte skulle gilla idén av att han hade tjej, speciellt inte en svenska. Så vi fick börja smyga med vår kärlek, inte visa den ute och sånt. Alltid fick han ha koll efter människor han kände, som också känner hans familj. Men det rörde oss inte så mycket, vi älskade ju varandra.

Men sen kom den dagen som förändrade allt.
Vi hade bestämt oss, dagen innan, för att ses den dagen. Men hans pappa ville att de skulle fixa med familjens bil och Rebar kunde då inte säga: "Nej, jag ska träffa min tjej" Så han var tvungen att följa med sin pappa.
Under tiden hade ju jag åkt in till stan och när han inte dök upp började jag skicka sms och ringa efter honom. Ganska mycket. Eftersom jag trodde att han sov. Men det visade sig att han hade glömt mobilen i sitt rum och hans mamma hade tröttnat på att det pep och ringde i hans telefon så hon gick in för att kolla vad det var som pågick och då såg hon alla mina sms och fattade att jag var hans tjej. Detta gjorde henne inte glad och hon tog upp detta med honom och han berättar allt om mig och säger att han älskar mig osv, men de vägrade lyssna.
Han struntade till en början i det och umgicks med mig ändå trotts vad de sagt.

Men en dag gick det inte längre, när hans föräldrar berättade att han fick välja, mig eller dem.
Han valde dem, för hade han valt mig, så hade hans familj lämnat honom helt. Han skulle inte få vara den del av den längre. Och när man ställs inför detta ultimatum så förstår jag hans val.
Så därför var vi tvungna att göra slut. Dock har vi inte slutat tycka om varandra, och han kommer alltid vara men största kärlek. Och jag önskade verkligen att vi kunde få vara vi.

Nu vet ni vem Rebar är.

Allt jag önskar är att hans familj gett mig en chans. Iallafall träffat mig.